”Otillräcklig respekt för lagstadgade rättigheter bland åklagare och domare”

Källa: nyhets Dagens Juridik 2021.04.12 DEBATT – av Lars Kruse, advokat och Anton Strand, advokat.

Sedan den 1 april 2018 är svensk polis skyldig att upplysa en misstänkt inför förhör om bland annat rätten att inte behöva yttra sig över misstanke och inte heller i övrigt medverka till utredning av egen skuld. Denna ändring infördes i förundersökningskungörelsen 12 § (FUK) för att Sverige skulle möta EU-direktiv 2016/343, det så kallade oskuldpresumtionsdirektivet vilket syftande till att stärka den enskildes rätt gentemot staten, samt att de i den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter stadgade rättigheterna skulle ingå i EU-medlemsstaternas inhemska lagstiftning. Enligt artikel 7 i direktivet får utnyttjande av denna rätt inte användas som bevis mot den som delges misstanke. I punkten 12 i direktivet framgår även att rättigheterna gäller alla fysiska personer och i alla delar av det straffrättsliga förfarandet – från uppkommen misstanke till lagakraftvunnen dom (återfinns i proposition 2017/18:58 s. 27). Det är ingen överdrift att påstå att tystnad från en misstänkt eller åtalad innan denna lagändring betraktades med största misstänksamhet – t.o.m. som en indikation på skuld – av såväl utredande myndighet som domstol.

Inför implementeringen av direktivet tillsattes en statlig utredning vilken mynnade ut i SOU 2017:17 där svensk gällande rätt utreddes och en ändring i 12 § FUK kom att föreslås för att svensk lag skulle komma att stå i överensstämmelse med direktivet. Förändringen innebar för svenskt vidkommande en inskränkning av domstolarnas fria bevisvärdering. I utredningen (SOU 2017:17, sid 134) står bl. a. följande: ”Vad som står klart är alltså att anslutningen till Europakonventionen lett till att den ordagranna tolkningen av bestämmelsen i 35 kap 4 § RB måste frångås. Den tilltalades passivitet kan de facto inte beaktas på det sätt som bestämmelsens ordalydelse synes möjliggöra. Europadomstolens praxis har därmed medfört en begränsning av domstolens möjligheter att, med stöd av regeln i 35 kap 4 § RB, tillmäta en tilltalads vägran att svara på frågor betydelse vid bevisvärderingen.” Detta ligger förstås i sakens natur, om nyttjandet av en rättighet kunde användas mot vederbörande skulle den inte utgöra en rättighet.

Utifrån vår erfarenhet av ett dagligt arbete i svenska rättssalar runt om i Sverige har lagändringen och den statliga utredningen av gällande rätt fått ett otillräckligt genomslag inom åklagarmyndighet och domstol. Inte sällan ställer åklagare – med rättens goda minne – upprepade och ifrågasättande frågor kring varför en person valt att inte uttala sig under förundersökning och varför en tilltalad väljer att lämna sin förklaring först inför sittande rätt. Inte sällan pläderar åklagare utifrån dessa aspekter och utomordentligt sällan sker en materiell processledning av tingsrätterna på det sätt som utifrån gällande rätt borde ske; avvisning av frågorna med stöd av RB 36 kap 17 § 5 st in fine och RB 46 kap 4 §. Att ifrågasätta en tilltalads nyttjande av dennes rättigheter hör uppenbart inte till saken och kan ses som otillbörligt. Frågor vid en bevisupptagning på teman som inte kan eller får bevisvärderas måste utifrån gällande rätt betraktas som helt ovidkommande. Att tystnad under huvudförhandling kan bevisvärderas i enlighet med Europadomstolens praxis (se bl. a. Murray v. The United Kingdom (14310/88, 28/10 1994) är en helt annan fråga.

Anmärkningsvärd okunskap om rätten att inte behöva yttra sig vid förhör och inte heller i övrigt behöva medverka i utredning om egen skuld förekommer emellanåt idag vid domstolar, trots att lagstiftning och nämnda utredning klargjort gällande rätt. Vi har tagit del av domskäl där rätten påpekar att den tilltalade i och för sig har rätt att tiga under förundersökningen men kan stärka sin trovärdighet genom att yttra sig, liksom domskäl där rätten framhåller att förundersökning inte skall bedrivas vid huvudförhandling när den tilltalade väljer att först där yttra sig över misstanken/gärningspåståendet.

Vi efterlyser en större respekt och förståelse för lagstadgade rättigheter från processförande åklagare och en starkare materiell processledning i dessa aspekter främst vid tingsrätterna, den plats där levande förhör i störst utsträckning alltjämt skall äga rum. Att misstänkta och tilltalade väljer att använda rätten att inte uttala sig under förundersökning blir allt vanligare och den traditionella misstänksamheten mot nyttjandet av denna rättighet hör inte hemma i process eller bevisvärdering, det är såväl utrett som lagstiftat i saken.

https://www.dagensjuridik.se/debatt/otillracklig-respekt-for-lagstadgade-rattigheter-bland-aklagare-och-domare/?utm_source=apsis&utm_medium=email&utm_campaign=210416