DEBATT: ”Fråga juristdomarna: Behövs nämndemän?”

Källa: Dagens Juridik 2020.05.20 (av Thorulf Arwidson, advokat)

Till och från blommar det upp debatter om nämndemännens roll i den dömande verksamheten. Nämndemännens föreningar är kategoriska i sin uppfattning att nämndemännen är av stort värde för domstolarnas verksamhet. Kritiska röster är mera sporadiska, men finns ändå ofta där. De som är kritiska är ofta jurister.

För åtskilliga år sedan (1997) lanserade straffrättsprofesssorn Madeleine Leijonhufvud och jag ett gemensamt förslag att medverkan av nämndemän skulle kunna väljas av parterna i en rättegång. Förslaget innebar att man under en utvärderingstid på kanske tio år skulle låta domstolen eller parterna själva bestämma om de ville att nämndemän skulle vara med var med och döma. Om den tilltalade, målsägande eller åklagaren begärde medverkan av nämnd skulle nämndemännen kallas in. Detsamma skulle vara fallet om domstolen själv bestämde att nämnd skulle medverka. Efter en utvärderingstid skulle man se i hur många mål som domstolen, eller parterna, valde att kalla in nämnd. Bakom tanken låg naturligtvis antagandet att nämnd bara skulle begäras av den tilltalade, målsägande eller åklagaren när parten tycke att det kunde gynna de egna intressena. Det skulle också vara intressant att se i vilken utsträckning som domstolarna själva skulle vilja ha med nämndemän.

Vårt förslag väckte mycket stark kritik från nämndemännens föreningar och det skrevs ett antal artiklar som förklarade hur tokigt förslaget var och hur lite förståelse vi visade för den praktiska verksamheten. Lagmannen i Stockholms tingsrätt, Carl-Anton Spaak, tyckte att förslaget var rent ut sagt tossigt. Även om förslaget var radikalt tycker jag fortfarande att det var intressant och borde övervägas närmare. Ett system med fakultativa nämndemän helt enkelt.

Ser man över en längre tid så har nämndemän allteftersom tagit mer plats i domstolarna. Fram till 1948 avdömdes flertalet brottmål i vårt land utan deltagande av nämndemän eftersom rådhusrätterna (första instans i städerna) dömde utan nämndemän. Det var bara häradsrättena som dömde med nämnd. Dessutom förekom inte nämndemän i överinstanserna eller i förvaltningsdomstolarna. Det var en stor förändring när Stockholms rådhusrätt efter införande av den nya rättegångsbalken helt plötsligt började döma med nämndemän. Det sägs att många gamla rådmän hade svårt att förlika sig med med den nya arbetsformen att vid överläggningar behöva förklara även grundläggande straffrättsliga regler och principer. Antalet nämndemän har visserligen minskat från fem till tre, men de har också fått individuell rösträtt. En nämndemans röst väger lika tungt som yrkesdomarens röst.

En ordning med nämndemän bör rimligen kunna motiveras med klara fördelar framför att inte ha med lekmän i dömandet. Nu är det så att skälen till medverkan av lekmän har varierat starkt över tiden. Ett skäl som tidigare ofta betonades var att nämndemännen skulle svara för kännedomen om lokala förhållanden, något som inte kunde förväntas av yrkesdomarna. Detta skäl framförs numera inte alls. Ett annat skäl för nämnd var att dessa skulle svara för en folklig förankring och för att allmänhetens förtroende för domstolarnas verksamhet skulle stärkas. Det skälet anförs fortfarande. Andra skäl som förekommit är att nämndemännen skulle kunna ha en kontrollerande roll genom att se till att brottmål handlades på ett korrekt sätt och att rätten vid överläggningarna inte tog otillbörlig hänsyn.

Det är genom professor Christian Diesens arbete ”Lekmän som domare”, 1996, känt, vilket alla som arbetar med brottmål redan kände till, att det är sällan som nämndemän skriver sig skiljaktiga. Det förekommer i storleksordningen en gång på tusen domar. När nämndemän skriver sig skiljaktiga skrivs motiveringen dessutom av yrkesdomaren och motiveringarna är alltid mycket korta och tämligen intetsägande.

Diskussionen om nämndemännens vara eller icke vara är på ett sätt besynnerlig. De som kan ha en grundad uppfattning om värdet av nämndemän är naturligtvis yrkesdomarna. Men dessa deltager inte i diskussionen om nämndemän. Förmodligen är förklaringen att det inte är så trevligt att vara rådman på en tingsrätt om det är allmänt känt att han eller hon tycker är att nämndemän är helt onödiga. En sådan rådman skulle tvingas sitta i överläggningar med nämndemän som känner till rådmannens inställning till nämndemän. Lättare är då förstås att uttala att nämndemännen är av stort värde vid överläggningarna. Om inte annat håller detta humöret uppe bland nämndemännen. Det som är besynnerligt är även att nyligen pensionerade domare inte vill deltaga inte diskussionen. Detsamma gäller yrkesdomare som lämnat den dömande verksamheten för andra uppdrag. Förutom notarier, som får vara med under överläggningar till dom, är det bara nämndemännen själva och yrkesdomaren som kan ha en mer grundad uppfattning om värdet av nämndemäns medverkan. Men inga domare vill medverka i diskussionerna. Ett sätt att få reda på vilka erfarenheter som rådmännen har av nämndemän är att intervjua ett representativt urval under anonymitetsskydd. Men någon undersökning kan förmodligen bara göras som ett forskningsprojekt eller på uppdrag av Domstolsverket. Skulle det visa sig att flertalet domare menar att nämndemännen är av värde skulle detta kunna vara det avgörande svaret när man frågar sig varför vi har nämndemän i domstolarna. Motsatsen skulle naturligtvis kunna bli resultatet.

https://www.dagensjuridik.se/debatt/debatt-fraga-juristdomarna-behovs-namndeman/?utm_source=anpdm.com&utm_medium=email&utm_content=link&utm_campaign=nyhetsbrev