Maskiner tar över år 2045

I början av 2012 väntas Intel släppa processorer med arkitekturen Ivy Bridge, som har komponenter i dimensionen 22 nanometer, 10 nanometer mindre än i Core-processorerna, som började säljas i januari 2010. De krympta måtten håller liv i Moores lag, formulerad av Intels medgrundare Gordon Moore i en artikel i Electronics Magazine i april 1965. Han slog då fast att antalet transistorer som kunde placeras i en integrerad krets till lägsta möjliga kostnad fördubblats vartannat år mellan 1958 och 1965.
Med hänsyn till transistorernas ökade prestanda har lagen sedan kommit att förutse fördubblad kapacitet hos kretsarna var 18:e månad, och då har man ändå inte noterat det faktum att kretsarna samtidigt sjunker i pris, alltså inte bara per transistor, samt dessutom använder allt mindre energi.
Vi kan alla se betydelsen för samhället av den utveckling som Moores lag beskriver. Men samtidigt kan det vara svårt att verkligen lägga märke till den långsiktiga förändringen. Ett sätt att inse detta är att föreställa sig hur det skulle vara att plötsligt vakna upp efter tio års sömn, för att inte tala om tjugo, och observera verkligheten eller bara läsa en tidning.
Med jämna mellanrum har Moores lag bedömts hållbar i ytterligare …..
tio år, främst tack vare tekniska framsteg i produktionen av integrerade kretsar – exempelvis cmos-tekniken och mikrolitografi med laser som i sig successivt har utvecklats.
Fortfarande tycks den ha framtiden för sig. För bara ett par år sedan bedömde en Intel-chef att utvecklingen kan fortsätta i samma takt till åtminstone 2029.
Förutom att krympa komponenterna ytterligare med dagens teknik kommer man bland annat att ta till kretsar som byggs i tre dimensioner, vilket påbörjas redan i Intels Ivy Bridge, och på längre sikt transistorer i form av enstaka molekyler – en teknik som nyligen demonstrerats i labbmiljö.
Men vissa framtidstänkare, som entreprenören och författaren Ray Kurzweil och författaren och matematikern Vernor Vinge, ser Moores lag i ett betydligt större sammanhang.
Kurzweil menar att halvledarteknikens exponentiella utveckling bara är en bit i ett större perspektiv som inletts med livets uppkomst och så småningom övergått i teknikens framväxt, ständigt med exponentiell karaktär. Men det är först nu som vi har börjat observera den tydliga accelerationen i utvecklingen. Han har dessutom en matematisk modell för detta.
I ett framtidsscenario pekar både Vinge och Kurzweil på vad som brukar kallas den teknologiska singulariteten. Det är inte en singularitet i matematisk bemärkelse då utvecklingen skulle gå oändligt fort, utan en punkt i historien då maskinerna överträffar människorna på alla plan, såväl intelligensmässigt som känslomässigt och moraliskt.
Och det är inte långt dit, hävdar de. Kurzweil räknar kallt med att det sker omkring 2045, då man för 1 000 dollar kommer att kunna köpa datakraft som överträffar mänsklighetens alla hjärnor, och dessutom fullständigt lyckas simulera hjärnans funktion i detalj med programvara.
Den naturliga konsekvensen av detta är enligt Kurzweil att människan då successivt integrerar sig med maskinerna för att på så sätt kunna hänga med i den svindlande utvecklingshastighet som råder vid den tiden.
I ett ännu längre perspektiv tror han att universums slutliga öde är att all materia mättas med intelligenta processer, vilket bland annat bygger på att vi på vägen dit lyckas ta oss över ljushastigheten – en möjlighet som vi fick en vink om i förra veckan, då forskare vid Cern rapporterade om neutriner som tycktes färdas snabbare än ljuset.