”Plötsligt kunde juridiken användas som ett maktverktyg mot staten”

Källa: nyhetsbrev Dagens Juridik 2022.06.03

Enskildas fri- och rättigheter och möjligheten att få rätt mot staten är ett av de rättsområden som ökar mest i betydelse. Det rapporterade Dagens Juridik nyligen.
I Sverige öppnades portarna för den processmöjligheten 1995 men det verkliga startskottet gick först tio år senare.
”Jag upplevde ett helt nytt perspektiv på juridiken, en ny plattform för rättslig argumentation. Plötsligt var det ombytta roller. Juridiken kunde användas av den enskilde som ett maktverktyg mot staten”, säger Fredrik Bergman, chef för stiftelsen Centrum för rättvisa som i 20 år har processat i de högsta instanserna för enskildas rättigheter.

Dagens Juridik har i två artiklar rapporterat att både de ansvariga vid landets juristutbildningaroch representanter för arbetsmarknaden anser att konstitutionell rätt och mänskliga rättigheter ökar i betydelse. Vad beror det på?

– En förklaring är säkert att den konstitutionella rätten under lång tid har varit ganska outvecklad och eftersatt, inte minst när det handlar om det konstitutionella fri- och rättighetsskyddet.

– Det är ju ett relativt nytt inslag i vår rättskultur att överhuvudtaget prata om juridiskt bindande fri- och rättigheter.

– Nu när de grundläggande fri- och rättigheterna har blivit juridiskt genomförbara i den svenska rättsordningen har det konstitutionella rättighetsskyddet blivit ett viktigt verktyg som kan användas över hela det juridiska fältet och det är därför rimligt att dess betydelse ökar.

På vilket sätt är det ett nytt inslag i vår rättskultur?

– Helt enkelt eftersom vi i Sverige inte har någon särskilt lång historia med juridiskt utkrävbara fri- och rättigheter.

– Det var först i och med EU-inträdet som det i Sverige blev juridiskt gångbart att driva fri- och rättighetsfall och att överhuvudtaget åberopa regelverket i domstol.

Vad är bakgrunden till detta?

– När 1974 års grundlag skrevs var det väldigt tydligt att den skulle utgöra en motpol till exempelvis det amerikanska maktdelningssystemet där det finns starka domstolar som har som uppgift att skydda enskildas fri- och rättigheter.

– Från svenskt politiskt håll sågs det som någonting demokratiskt farligt att domstolarna skulle ha inflytande över sådant som de folkvalda hade beslutat. I Sverige skulle vi inte ha maktdelning utan maktkoncentration.

– Folket hade nog också ett väldigt stort förtroende för att politiken kunde ordna välstånd, rättvisa och skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna – tanken var att demokratin skulle vara det viktigaste skyddet för individen.

Domstolarna är ju en naturlig del av det demokratiska systemet.

– Exakt, så såg man det också. Men domstolarna skulle finnas till för brottmål, tvistlösning, familjemål och annat som rörde medborgarna.

– Däremot ville man inte att domstolarna skulle få tolka och tillämpa grundlagen och sätta begränsningar för vad demokratin skulle kunna genomdriva genom majoritetsbeslut i riksdagen.

Men även 1974 års regeringsform innehåller ju en rättighetskatalog för enskilda.

– Ja, men väldigt länge ansågs den främst vara riktad till riksdagen och regeringen som en slags instruktion om att man skulle beakta enskildas grundläggande fri och rättigheter vid lagstiftning.

– Ytterst handlade det om att riksdag och regering hade ett tydligt tolkningsföreträde av vad grundlagen egentligen innebar för medborgarnas bästa.

– Antag att riksdagen antog en lag som kunde innebära en inskränkning av medborgarnas integritet och privatliv. Då förutsattes det att riksdagen redan hade gjort en avvägning och att varken den enskilda eller någon domstol i efterhand skulle kunna påstå att den politiska processen hade gjort fel.

När skedde ändringen?

– I och med EU-inträdet. I samband med detta den första januari 1995 blev Europakonventionen svensk lag och det öppnade grindarna för ett helt nytt system i svensk rätt.

– Samtidigt fick vi två starka konstitutionella domstolar, Europadomstolen och EU-domstolen, som ställde skarpa krav på medlemsstaternas domstolar att skydda enskildas rättigheter enligt EU-rätten och Europakonventionen.

– Plötsligt fick även svenska domstolar ett uppdrag att värna enskildas fri- och rättigheter mot staten. Det var någonting som vi, så att säga, fick på köpet vid EU-inträdet.

Vad har det betytt för det svenska rättslivet generellt?

– Enormet mycket! Detta blev startskottet för att det numera är domstolarna som kan anses vara det yttersta värnet för enskildas fri och rättigheter.

– Domstolarna har fått en förstärkt roll och mer makt, i viss mån på bekostnad av lagstiftaren.

– Domstolarna har nu större möjligheter att se till att myndigheter, regeringen och lagstiftaren inte fattar beslut som strider mot enskildas grundläggande fri- och rättigheter.

Fungerar det?

– På det stora hela tycker jag att det fungerar bra numera, att systemet har satt sig vid det här laget. Det har varit en enorm utveckling under en tjugofemårsperiod.

– Framförallt Högsta domstolen har axlat det här ansvaret och varit väldigt lyhörd inför både Europadomstolen och EU-domstolen.

– Ett antal advokater var också tidigt ute och började använda den här nya juridiska verktygslådan i svensk domstol.

Finns det några milstolpar?

– En milstolpe är det så kallade Lundgrenmålet från 2005 (skadestånd för långsam handläggning i domstol, reds. anm.) då Högsta domstolen slog fast att staten kan bli skadeståndsskyldig mot en enskild som har fått sina mänskliga rättigheter kränkta.

– Fram till dess hade man i princip ansett att Europakonventionen i huvudsak hade haft en betydelse av att staten kunde ställas till svars inför Europadomstolen. I Lundgrenmålet fastställde HD att enskilda skulle ha samma rätt att kunna vända sig direkt till svensk domstol.

Var det alltså både praktiskt och principiellt viktigt?

– Ja, det handlar inte bara om att enskilda plötsligt kunde stämma staten på skadestånd för brott mot Europakonventionen utan också i praktiken om att HD gav både sig själv och andra domstolar större makt att kontrollera lagstiftaren och den svenska förvaltningen.

– Sammanfattningsvis kan man säga att HD gjorde skadeståndet till ett medel för att stärka både enskildas rättsposition och domstolarnas position i det konstitutionella systemet.

Men fortfarande handlade det ”bara” om skadestånd för brott mot Europakonventionen och inte mot svensk grundlag.

–  Så var det. Lundgrenmålet var ett genombrott och startade den naturliga diskussionen om vilken ställning vår inhemska, svenska, grundlag egentligen bör ha.

– Var det verkligen rimligt att vi hoppade jämfota över vår egen grundlag och åberopade Europakonventionen i sådana här situationer?

– Var det inte i själva verket helt ologiskt att vår egen grundlag skulle ha en sämre konstitutionell status än Europakonventionen som ju är tänkt att utgöra ett minimiskydd?

Så vad hände?

– Sedan följde ett antal avgöranden där den svenska grundlagen successivt stärktes genom Högsta domstolens försorg, bland annat i det så kallade Mangamålet (tecknade barnpornografiska bilder i relation till grundlagens yttrandefrihet, reds anm.).

– Genombrottet för vår egen grundlag kom 2014 med det så kallade Blake Pettersson-målet (som drevs av Centrum för rättvisa, reds anm.).

– Då ställdes frågan på sin spets när HD till slut dömde staten att betala skadestånd till Blake Pettersson för brott mot regeringsformen och en bestämmelse som inte ens har sin motsvarighet i Europakonventionen (förlust av medborgarskap, reds anm.).

Vad fick det för effekter?

– Detta var väl en utgång som 1974 års grundlagsförfattare knappast hade sett framför sig. De hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat tro att regeringsformens bestämmelser skulle kunna vara juridiskt utkrävbara för skadestånd från staten.

– Blake Petterssons fall möttes av viss kritik men idag tror jag att de allra flesta tycker att utgången av målet var rimlig.

Du har själv en master i konstitutionell rätt från Harvard Law School i USA. Hur ser skillnaden ut när det gäller synen på våra grundlagar mellan Sverige och USA?

– Den amerikanska konstitutionen har en fullt integrerad roll i den amerikanska demokratin. Högsta domstolen har haft en otroligt stor betydelse i amerikansk historia.

– Amerikanerna får sin konstitution med modersmjölken, de lär sig sina rättigheter i grundskolan och förstår vikten av att se på offentlig maktutövning med en sund skepsis.

– I Sverige tror jag inte att grundlagen finns med i de flesta människors medvetande. Det är ingenting man går och tänker på. Många känner inte ens till sina rättigheter.

Hur ser du på att politik och juridik har flutit samman så mycket i USA?

– Det har båda sina för- och nackdelar. Den amerikanska konstitutionella rätten har blivit väldigt politiserad och polariserad i USA och det ser vi inte minst när det gäller till exempel domarutnämningarna. Så skulle jag inte vilja ha det i Sverige.

– Å andra sidan är fördelen med detta att det faktiskt är ärligare på många sätt – att våga visa att juridik utövas av människor och att jurister ofta har rätt stor makt när de agerar inom lagens ramar.

Juridik är inte matematik?

– Nej, verkligen inte… När jag började läsa juridik tyckte jag att det verkade ganska bekvämt eftersom man hela tiden hade facit med sig om man bara orkade bära med sig den där blå lagboken…

– Men även om man kan bli fascinerad av rättsfakta, rättsföljd och annat som bygger upp juridikens logik och mekanismer så inser man till slut vilket enormt handlingsutrymme som faktiskt finns för juristerna – inte minst när det gäller konstitutionella frågor.

– I stället för att presentera objektiva lösningar så är juridiken snarare ett språk och ett strukturerat sätt att förhålla sig till juridiska problem.

Det är nog inte den bild som många utomstående har av juridiken.

– Nej, det kan bli ganska platt i den svenska debatten. Jag tycker att många journalister alldeles för lättvindigt accepterar att en jurist säger att det ena är rätt och det andra är fel eftersom lagen säger på det sättet.

– Jag skulle vilja påstå att det hör till undantagen att man kan säga att lagen är så tydlig att det inte spelar någon roll vem som uttalar sig.

– Skulle juridiken vara så enkel skulle vi helt kunna övergå till robotar och datorer som sköter juridiken.

Har den svenska staten en särställning i domstolsprocessen?

– Ja, staten har en stark roll i alla typer av rättsprocesser och det är också befogat att ha det som utgångspunkt. Annars skulle hela systemet falla.

– Jag skulle nog säga att Sverige numera ligger ganska bra till när det gäller att ge enskilda rättsliga vägar att hävda sina rättigheter.

– Anders Ekas (HD:s ordförande, reds anm.) utredning om grundlagsskadestånd visar att det här med skådestånd för kränkningar av grundlagen inte är någon självklarhet vare sig i Norden eller övriga Europa – eller ens i USA heller för den delen.

Är det i praktiken för svårt för den enskilde att processa mot staten i Sverige?

– Det är en viktig fråga och där kan jag säga att det är en av de största strukturella utmaningarna vi har för både enskilda och för rättstaten.

– Det handlar alltså om glappet mellan att ha rätt att få rätt.

– Att man har rättigheterna betyder ingenting om de bara stannar på papperet och inte är genomdrivbara. Där är det i praktiken väldigt svårt för enskilda att tillvarata sina rättigheter mot staten.

Varför?

– Access to justice är en stor fråga när det gäller mänskliga rättigheter. Diskussionen finns internationellt. Det räcker inte att det finns domstolar. Enskilda måste också ha råd att processa där.

– Ett annat hinder handlar om bristande kunskaper om sina rättigheter. Man vet inte vart man ska vända sig och har svårt att formulera sig rätt eller att hitta rätt i rättskällorna.

I svenska förvaltningsdomstolar har enskilda oftast inte rätt till ersättning för sina advokatkostnader även om man vinner. Vad får det för följder?

– Om man tittar på den forskning som bland annat Sebastian Wejedal (doktor i processrätt vid Göteborgs universitet, reds anm.) har gjort så visar det tydligt på en så kallad ombudsfördel.

– Centrum för rättvisa har gjort liknande undersökningar och kommit till samma resultat. Den som har en advokat i förvaltningsprocessen har betydligt större sannolikhet att vinna.

Hur ser statistiken ut?

– Tittar man på utgången i förvaltningsrätten generellt så vinner staten i nio fall av tio. Och det skulle ju i och för sig kunna bero på att staten har rätt i nio fall av tio.

– Men så enkelt är det inte. Om man bryter ner siffrorna och tittar på mål där enskilda har haft ombud så ökar oddsen för framgång med mellan femhundra och sexhundra procent.

– Det är inte bra att det är så eftersom det visar att de som behöver domstolarnas skydd bäst är de som i praktiken har sämst tillgång till det.

Varför fastnade du själv för fri- och rättighetsfrågor inom juridiken?

– Jag hade tänkt bli domare och gick hela domarbanan tills jag blev assessor. Min morfar var hovrättsråd vid Svea hovrätt och min mormor var rådman vid Stockholms rådhusrätt och domarrollen tilltalade mig.

– Sedan är det som med allting här i livet: slumpen spelar en viss roll. Jag läste EU-rätt som fördjupningskurs under juristutbildningen och insåg plötsligt att EU-rätten innebar att svensk lag faktiskt kunde vara olaglig.

– Det där fascinerade mig. Hur kan en lag vara olaglig? Det ligger i sakens natur att en lag är laglig. Nästa steg var Europakonventionen som gav mig ett konkret verktyg för kritiskt tänkande i det praktiska juridiska värvet.

Centrum för rättvisa kom in tidigt i ditt juristliv?

– Jag läste en fördjupningskurs i processrätt och då dök plötsligt Gunnar Strömmer (grundare av Centrum för rättvisa, reds anm.) upp och berättade att han hade startat en verksamhet där man samlade in pengar för att hjälpa enskilda att tillvarata sina rättigheter mot staten.

– Jag blev helt tagen, mind-blown… Jag upplevde ett helt nytt perspektiv på juridiken, en ny plattform för rättslig argumentation. Plötsligt var det ombytta roller: juridiken kunde användas av den enskilde som ett maktverktyg mot staten…

Vad hände?

– Jag blev uppsatspraktikant på Centrum för rättvisa och deltig i deras sommarinternat för studenter. Senare blev jag forskarstipendiat och på den vägen är det…

Vad är det som är kännetecknande för den verksamhet som Centrum för rättvisa har bedrivit i snart 20 år?

– Det är en värderingsdriven verksamhet. Medan en advokat enbart arbetar för sin klients bästa så fyller våra processer dubbla syften: klientens rätt till upprättelse och ett prejudikatintresse för grundläggande fri- och rättigheter.

– Vår värdering bygger på att det är viktigt med ett starkt konstitutionellt rättighetsskydd och att det behövs starka och tydliga prejudikat på området.

– I den meningen fyller vi samma funktion på fri- och rättighetsområdet som exempelvis riksåklagaren gör på straffrättens område. Vi vill serva våra högsta instanser med viktiga och väl genomtänkta prejudikatfall.

Hur ser statistiken ut för Centrum för rättvisa?

– Jag har ingen exakt statistik men kan utan omsvep säga att vi vinner de allra flesta fall som vi inleder.

– Vi har runt 20 pågående fall vid varje tidpunkt och vi har 22 vinster i de högsta instanserna under de här snart 20 åren.

FAKTA – Fredrik Bergman, chef för Centrum för rättvisa

Född: 1982 i Eskilstuna.

Jur. kand: 2006, Uppsala tingsrätt.

Notariemeritering: 2010, Stockholms tingsrätt

Master i konstitutionell rätt: 2014, Harvard Law School, USA

Hovrättsassessor: 2016, Svea hovrätt

Centrum för rättvisa: jurist 2010, chefsjurist 2016, VD/chef 2018