”Brottslingar begår inte brott när de avtjänar ett fängelsestraff”

Källa: nyhetsbrev Dagens Juridik 2020.10.27

DEBATT – av Finn Madsen, advokat och juris doktor h.c. och Krister Thelin, f.d. hovrättslagman

Enligt Aftonbladets rapportering har polisen kartlagt att  30 kriminella nätverk styr gäng-Stockholm. Det rör sig om 676 gängkriminella och de yngsta är 13 år gamla. Männen mördar, hotar och skjuter, lämnar otaliga brottsoffer bakom sig och kostar samhället mångmiljonbelopp. Stockholm är inte unikt, samma förhållanden råder i många andra städer. Sverige beskrivs som ett gangsterparadis.

Alla är överens om att det inte kan fortsätta såhär. Frågan är om man med de åtgärder som nu diskuteras kan få bukt med denna våg av kriminalitet? Det är möjligt att det 34-punktsprogram som lagts fram av regeringen kan ha betydelse. Nya övervakningsformer, inskränkning av rörelsefrihet och andra åtgärder kan bidra till att minska kriminaliteten. Att skolor, sociala myndigheter och andra samhällsaktörer i ett längre perspektiv kan bidra till att vända utvecklingen är också möjligt. Polisens utredningsprocent måste höjas. Trots att samhället under längre tid försökt hitta motåtgärder har emellertid ingenting förbättrats. I stället  har problemen spritt sig geografiskt över Sverige.  Kriminaliteten har blivit grövre och förövarna allt yngre. De flesta uppfattar att utvecklingen i grunden hotar att förändra vårt samhälle.

Det är nödvändigt att påföljdssystemet används för att skydda medborgarna mot brott.  Det nuvarande påföljdssystemet har emellertid inte den inriktningen. Den straffrättsreform som genomfördes i slutet på 1980-tal syftade till ökad frivård. Att minska användningen av fängelsestraffet ansågs angeläget eftersom fängelse innebär en beaktansvärd risk för skadeverkningar hos den dömde.

Påföljdssystemet utformades mot bakgrund av de jämförelsevis idylliska samhällsförhållanden som rådde på 70 och 80-talet. Sverige var då ett land som sedan länge präglats av en homogen befolkningssammansättning ur kulturella och etniska aspekter. Det rådde hög levnadsstandard, starka sociala och kulturella koder, utvecklad arbetskultur och låg kriminalitet. Mot denna bakgrund kunde öppenvård skjutas i förgrunden. Mer ingripande påföljder skulle användas endast när det inte kunde undvikas.

I lagförarbetena framhölls vidare att överväganden om vilket straff som behövdes för att avskräcka den dömde från fortsatt brottslighet inte fick påverka straffmätningen. Det framhävdes vidare att det var ”helt otänkbart” att inom ramen för straffmätningen öppna upp för möjligheter att ta hänsyn till intresset av att hålla brottslingar instängda. Det ansågs som orättvist att döma ut ett längre fängelsestraff för eventuella framtida ogärningar som man ännu inte dömts för. Samhällets skyddsbehov hade i sammanhanget inte någon betydelse. Sverige kunde vid tillfället  kosta på sig ett påföljdssystem där hänsynstagandet till brottslingens intresse av en så human behandling som möjligt var av allt övervägande vikt.

Denna utveckling mot ökad frivård har sedan fortsatt. Användningen av fängelsestraff skulle minskas och att längden på de fängelsestraff som döms ut blev kortare. Undantag är när det rör sig om s.k.  artbrott d.v.s. brott som p.g.a. sin karaktär bör föranleda fängelse. Exempel på sådana brott är i stor utsträckning brott som riktar sig mot det allmänna. Stölder, bedrägerier och brott mot enskilda räknas i stor utsträckning inte till artbrotten.

De samhällsförhållanden som var jordmån för straffrättsreformen har upphört att existera. Kanske den starkaste förändringsfaktorn är en betydande invandring. År 2000 var antalet utrikes födda 1 003 798, och andelen 11,3 procent av befolkningen. I slutet av 2019 var det 2 019 733 personer, och andelen 19,6 procent. Andelen beräknas öka och vara 30 procent i slutet av 2030-talet enligt SCB. Många kommer från kulturer och miljöer som står långt från den svenska. En stor andel saknar utbildning, lever på samhällsstöd och under dåliga sociala omständigheter.

Prognos för de flyktingar som kom 2015 visar på att nästan en tredjedel fortfarande inte kommer att vara självförsörjande om tio eller tjugo år – utan hänvisade till att leva på bidrag. Många har invandrat från Syrien, Irak och Somalia där prognosen är ännu sämre. Dessa förhållanden kommer att under lång tid prägla denna grupp, i många fall under generationer framöver.

Sverige står inför en genomgripande förändring som både Sverige och andra länder saknar erfarenhet av. Hittills har Sveriges ”track record” när det gäller integration inte övertygat. Att dessa förhållanden kommer att generera fortsatt frekvent brottslighet under lång tid framöver måste man utgå från.

Inriktningen på påföljdssystemet där hänsynen till att kriminella inte utsätts för någon mer ingripande påföljd väger tyngre än samhällets skydd får i dag helt absurda följder. Man kan göra sig skyldig till omfattande och allvarlig kriminalitet under ungdomsåren och ”cementera” sin kriminella läggning utan några mer ingripande reaktioner från samhällets sida än samtal med socialsekreterare.

Inte ens hänsynen till att värna våra gamla mot brott tillmäts någon betydelse. I ett färskt fall från Hovrätten över Skåne och Blekinge utdömdes villkorlig dom för 44 bedrägerier mot åldringar, d.v.s. en påföljd som inte har några omedelbara konsekvenser för brottslingen. Det är närmast en uppmaning från samhällets sida att fortsätta brottslig verksamhet (vilket också inträffade). Nästa gång man döms, blir påföljden ofta skyddstillsyn, något som är lika tandlöst som villkorlig dom.

När man till slut har kvalificerat sig för frihetsberövande påföljd utgår domstolen vid upprepad brottslighet från ett abstrakt begrepp om brottens gemensamma ”straffvärde”. Domstolen tillämpar den s.k. asperationsprincipen som innebär att det allvarligaste brottet bedöms till sitt fulla straffvärde medan straffvärdet för övriga brott reduceras i snabbt ökande grad. En som begått t.ex. fem rån får ett måttligt  högre straff än om endast ett begåtts. Varje ytterligare rån blir allt mindre bestraffat och till slut kan rånen fortsätta utan påföljd.

Inte nog med detta, de strafftider som utdöms är i en internationell jämförelse närmast häpnadsväckande låga. Dessutom avtjänas endast två tredjedelar av straffet oavsett om risken för återfall är uppenbar.

Svenska domstolar är genom påföljdssystemet alltså effektivt förhindrade att ta hänsyn till samhällets intresse av att återfallsförbrytare hålls instängda och att fortsatt brottslighet förhindras.

Professor emeritus Bo Wennström argumenterar övertygande i sin nyligen publicerade ”Om straff och fängelser – Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område” om att det är nödvändigt att tänka om. Ett rättssamhälle kan inte i längden samexistera med   gangsterparadis. Seriebrottslighet och yrkesmässig kriminalitet kan inte mötas med ett påföljdssystem avsett för helt andra samhällsförhållanden och annan kriminalitet.

Att högre fängelsestraff skulle ha en avskräckande effekt när det gäller gängkriminalitet är oklart. Den enda relativt säkra effekten av ett fängelsestraff är att brottslingar inte begår brott under avtjänandet. Det måste vara dags att överväga om inte större hänsyn skulle tas till detta när påföljder bestäms. https://www.dagensjuridik.se/debatt/brottslingar-begar-inte-brott-nar-de-avtjanar-ett-fangelsestraff/?utm_source=apsis&utm_medium=email&utm_campaign=201027