Klanernas ekobrott hotar grunden för vår välfärd

Källa: debattartikel i Expressen 2020.09.28

Vålds- och narkotikabrotten är så klart illa. För samhällsekonomin är det dock än värre att betydligt fler klaner sysslar med organiserad ekonomisk brottslighet i stor omfattning. Jag skulle bli mycket förvånad om assistansfusket understiger 50 procent av all utbetald ersättning, skriver åklagare Björn Rosenlöf.

Det är med viss förvåning som jag tagit del av den senaste tidens skriverier om klanrelaterad vålds- och narkotikabrottslighet. Hur kan det komma sig att ett ämne, som för bara någon månad sedan var tabubelagt och seriösa debattörer inte kunde diskutera utan att riskera osakliga påståenden om rasism, nu toppar medias nyhetstablåer? Vad har fått Sverige att öppna ögonen, men ändå inte helt? Varför har motsvarande diskussion inte uppstått angående organiserad ekonomisk brottslighet? Är det ett för känsligt ämne för politiker och myndighetsföreträdare att belysa och debattera?

Systemet inbjuder till fusk

Jag har sedan 2003 arbetat som åklagare med särskild inriktning på organiserad ekonomisk brottslighet. Jag har under åren sett hur vanligt det är att olika familjekonstellationer, som vi kan kalla klaner, tillskansar sig allmänna medel genom organiserad ekonomisk brottslighet.

Det är ingen nyhet. Ekobrottsutredare och åklagare har länge känt till fenomenet. Samtidigt har endast en bråkdel av dessa brott utretts, dels på grund av ett system som saknar kontrollfunktioner och därmed inbjuder till svårupptäckt fusk, dels på grund av resursbrister hos brottsbekämpande myndigheter.

Det är så klart illa att det finns ett 40-tal klaner som väljer att stå utanför samhället och ägna sig åt organiserad vålds- och narkotikabrottslighet. För samhällsekonomin är det dock än värre att betydligt fler klaner sysslar med organiserad ekonomisk brottslighet i stor omfattning, en brottslighet som hotar själva fundamentet för vår välfärd.

Verkliga behov saknas

Det kan handla om en klan som driver företag inom skola, vård och omsorg enbart för klanens medlemmar. Redan genom företagens organisation och målgrupp har klanen valt att stå utanför det svenska samhället.

Dessutom är det mycket vanligt att allmänna medel betalas ut utan att det föreligger ett verkligt behov, vilket alltså möjliggörs genom avsaknaden av kontroll från samhällets sida. Även skattefusk rörande de överskott som uppstår i verksamheterna tillhör modus operandi.

Brotten vanligast i assistansbranschen

Särskilt vanlig är denna typ av brottslighet inom assistansbranschen. Jag ledde för några år sedan en större utredning angående grovt bedrägeri med assistansersättning. Det hela slutade med fällande domar för ett tjugotal personer.

När Försäkringskassan anmälde brottsligheten påstods att verksamheten i aktuellt företag, som drevs av flera personer från samma utländska släkt, till största delen handlade om fusk med assistansersättning. Företaget hade avtal med 50 brukare och 150 anställda assistenter. Årsomsättningen översteg 80 000 000 kronor i form av assistansersättning från det allmänna.

Bor inte ens i Sverige

När utredningen hade pågått ett tag kom jag till samma slutsats som Försäkringskassan: Företagets affärsidé var att hitta på eller kraftigt överdriva brukarnas vårdbehov för att mjölka systemet på assistansersättning. Dessutom förekom att brukare och deras assistenter kunde vistas stadigvarande i sina forna hemländer genom att missbruka bestämmelserna i 5 kap socialförsäkringsbalken som i och för sig – märkligt nog – tillåter utlandsvistelse i upp till 6 månader under en 12 månaders period.

Jag blev emellertid tvungen att begränsa utredningen avsevärt på grund av resursbrister så att vi till slut utredde endast 2 företrädare för företaget, 2 brukare och 27 assistenter.

Ingen vettig kontroll

Det intressanta i sammanhanget är att i samma veva kom den statliga utredningen ”Personlig assistans, analys av en kvasimarknad och dess brottslighet” fram till att fusket uppgick till minst 2 procent av all utbetald assistansersättning. Jag höll på att trilla av stolen. Siffran är naturligtvis helt missvisande.

Jag har ingen exakt siffra att presentera. Det har ingen, av den enkla anledningen att ingen vet. Det finns som nämnts ingen offentlig funktion som i egentlig mening kontrollerar vare sig om ett verkligt utbetalningsbehov föreligger eller hur stort fusket är.

90-procentig ökning efter reformen

Efter mina diskussioner med Försäkringskassan, och med beaktande av vad jag själv upplevt som åklagare, skulle jag bli mycket förvånad om fusket understiger 50 procent av all utbetald assistansersättning. En liten fingervisning om hur verkligheten ser ut är att sedan assistansreformens införande 1994 – vilken möjliggör fusket – har antalet beviljade assistanstimmar per vecka och brukare ökat med över 90 procent. Av Björn Rosenlöf, Åklagare https://www.expressen.se/debatt/klanernas-ekobrott-hotar-grunden-for-var-valfard/