”Dålig polissvenska hotar rättssäkerheten”

Källa: DagensJuridik 2020.02.25

DEBATT – av Erik Geijer, auktoriserad rättstolk, auktoriserad översättare och tolkutbildare och Jonas Hartelius, auktoriserad rättstolk respektive sjukvårdstolk i engelska samt författare.

Ibland skriver poliser så dåliga förhörsprotokoll att de inte fungerar som bevisning. Samtidigt föreslår Brottsförebyggande Rådet att det som sägs tidigt under en förundersökning skall tillmätas större vikt, eftersom många vittnen kan ha hunnit bli skrämda när det blir dags för rättegång. Därmed finns en risk att protokollen måste skrivas i dialogform, d.v.s. ord för ord. En sådan ordning skulle ta mycken tid från annat polisarbete. Rättstolkarna Erik Geijer och Jonas Hartelius lyfter här fram några aktuella problem med dagens ”polissvenska”. De diskuterar även några tänkbara insatser för att förbättra den språkliga kvaliteten i polisprotokollen.

”Polissvenska” betecknade för länge sedan den styltade svenska som ofta skrevs i polisrapporter. Avsikten torde ha varit att efterlikna den juridiska stilen genom att hålla texten stram och strikt. Resultatet kom emellertid att stundom framkalla skratt.
En av sin tids mest kända förövare av polissvenska var polismästaren Edvard Raab, verksam i Uppsala åren 1879 – 1901. Han ingrep ofta personligen mot fyllerister, folkmassor och andra ordningsstörande element. En klassisk formulering av Raabs tillkom efter att en fyllerist omhändertagits. Då skrev Raab att denne ”[…] påträffades hängande i kandelabern [en flerarmad gatlykta på ett torg], utstötande de hemskaste skrän, sägande sig dymedelst fira sin födelsedag.”
Därmed var ordet ”dymedelst” infört och noterat i svenska språkets ordskatt. Det finns kvar i Svenska Akademiens Ordlista uppl. 14 (SAOL XIV, 2015).

Under årtionden har Polismyndigheten genom utbildning, språkrekommendationer m.m. sökt förmå poliser på alla nivåer att skriva enklare, tydligare och begripligare. I flera avseenden har man lyckats. ”Dymedelst” torde vara en raritet idag.
I september 2019 avslöjade Polistidningen innehållet i en preliminärrapport från Polismyndigheten om tillståndet för svenskan i rapporter m.m.
Ett kärnbudskap i rapporten är att eleverna vid landets fem lärosäten med polisutbildning har undermåliga språkkunskaper i svenska språket. Ett annat språkproblem som noteras är att poliseleverna anses vara inkonsekventa med hur de återger vad olika källor sagt.

Detta gör att skrivningar i protokoll kan vara så otydliga att materialet inte går att använda för åtalsbeslut. Nedtecknaren kan ha gjort oklara separationer mellan vad källor sagt samt mellan andras utsagor och egna funderingar. Detta kan leda till svårigheter att lagföra en misstänkt med åtföljande rättsförluster. Lika allvarligt är det då någon fälls på språkligt oklara grunder. Detta kan resa farhågor om att om att den nya ”polissvenskan” kan hota rättssäkerheten.
I ett avgörande har Högsta Domstolen (NJA 2015 s. 702, punkt 25 ff.) redovisat en detaljerad lista av skäl till att det måste beaktas att anteckningar under polisförhör inte sker med sådana rättssäkerhetsgarantier som gäller i domstol och i parternas närvaro. Anteckningarna kan exempelvis vara missvisande i fråga om vilka frågor som faktiskt ställts. Förhörsledaren och den som förhörs kan ha talat förbi varandra. Det påpekas även att en notering om att förhöret upplästs och godkänts av den förhörde ”inte är någon garanti för att han eller hon verkligen i alla delar står bakom den redovisning av förhöret som finns nedtecknad eller att redovisningen fullt ut återspeglar förhöret”. Således kan det vara så att grammatiskt korrekta formuleringar ändå kan orsaka kommunikationsfel genom missförstånd eller förbiseenden på ett mer allmänt plan.

Ytterligare förvanskningar kan uppstå om tolkning till och från annat språk förekommer. Ett första problem är att icke-auktoriserade tolkar används i betydande utsträckning, med ökad risk för översättningsfel, som kan vara svåra att upptäcka i efterhand. Vid osäker polissvenska och sammanfattande protokoll kan det i efterhand bli svårt att klarlägga felmekanismen. Ett annat problem är att en tolk endast skall översätta det som sägs mellan parterna eller ur åberopade dokument och därmed har begränsade möjligheter att påpeka uppenbara missförstånd. Tolken kan möjligen begära en upprepning eller ett förtydligande om situationen så påkallar. Tolken har ingen egen funktion vid inhämtandet av upplysningar. Tolken får sällan granska korrekturutskrifter av det som skall läsas upp för ev. godkännande utan får nöja sig med tjänstemannens återberättande. Det har förekommit att tolkar påpekat att de inte förstått polistjänstemannens formuleringar och begärt att dessa skall rättas till eller att tolkens anmärkning skall antecknas i protokollet utan att så skett.

Trots dessa prejudicerande anmärkningar om svagheter i förundersökningsprotokoll citeras alltjämt formuleringar ur sådana protokoll som vore de eviga sanningar.

”Gav jag henne en ’lavett’”
För vår del har vi som rättstolkar mött en del märkliga exempel på att en tilltalad under huvudförhandling protesterat mot hur ett visst uttryck använts i ett förhörsprotokoll för att återge ett uttalande. Ett fall gällde en åtalad kvinna vid en huvudförhandling i ett mål som rörde misshandel av barn. Kvinnan markerade skarpt mot att polistjänstemannen hade skrivit ”gav jag henne en ’lavett’”. Tilltalad sade sig inte känna till det ordet. Åklagaren genmälde att citattecken användes för ordagranna återgivanden. Kvinnan protesterade likafullt. För tolken var det bara att översätta utan egen bedömning.

En enkel kontroll vid ett senare tillfälle av dokumenterat språkbruk för ordet ”lavett” mot några ofta använda ordböcker gav intressanta fynd. Ordet ”lavett” var från början en militär term för att beteckna ett underlag för en kanon eller kulspruta. Om en kanon inte surrades tillräckligt hårt på kanondäck kunde hela underlaget med tillhörande kanon vid avfyrning komma loss och med stor rörelseenergi drabba en eller flera personer i närheten med fysisk skada som följd. Senare har ”lavett” fått den överförda betydelsen ”smäll” eller ”örfil”. Dessa betydelser finns i Gibsons Svensk slangordbok (1969), men saknas i Svensk ordbok (2009). Innebörden ”slag i ansiktet” förekommer i SAOL XIV (2015).

”Fokus på rättssäkert språk”
I en nyhetsartikel nyligen kring språkproblemen uttalade en polis som är lärare i avrapportering att man har ”fokus på ett rättssäkert språk”. Som exempel på vad det innebär angavs ”[…] att man undviker värdeladdade ord som att ett vittne ’påstår’ något. Då är det bättre att skriva ’uppger’ eller ’berättar’”. Denna tolkning av ”påstår” skiljer sig från sådana i offentligt vedertagna ordböcker. SAOL XIV (2015) anger för ”påstå” betydelserna ”försäkra, hävda”. NE:s svenska ordbok (2017) har ”meddela som ett faktum”. Filosofiprofessorn Erik Ryding operationaliserade begreppet ”påstå” i sin studie Konsten att luras utan att ljuga (1971, s. 8) sålunda: ”Med att en person påstår en sats menas, att han ställer sig som garant för att den är sann.”

En polistjänsteman straffas inte för slarviga eller oriktiga protokoll, medan däremot edsvurna vittnen kan få problem ifall de konfronteras med referat ur oklara polisprotokoll. Formuleringen ”uppläst och godkänt” verkar i en del fall vara en ren rutin utan vidimering. En del advokater har börjat rekommendera sina klienten att efter uppläsandet av ett förhör inte acceptera standardfrasen ”uppläst och godkänt” utan endast ”uppläst”.

Skyddsåtgärder
Om språkförvanskningen i polisprotokollen fortsätter, kommer olika parter att vidta eller kräva egna skyddsåtgärder för att hävda sina egna intressen. En åtgärd kan vara att man allt mer frekvent vägrar att ”godkänna” ett uppläst förhör, i stället kommer man som principiell markering endast att acceptera ”uppläst”.
Ett krav kan bestå i att ej acceptera förhör grundade på konceptanteckningar. Ytterligare ett steg kan vara att advokater kräver att förhörsledare skriftligen skall intyga på heder och samvete riktigheten i ett nedtecknat förhör. Vidare kan man tänka sig krav på att oberoende språkanalytiker lingvistiskt-forensiskt skall granska överensstämmelsen mellan skrivna protokoll resp. akustiska och visuella upptagningar under förhören. En variant kan vara att en part ber att få göra egna upptagningar under förhör. Dessutom kan förhörsledare inkallas vid huvudförhandling att som edsvurna vittnen redogöra för de tolkningar och förtydliganden samt dolda antaganden som förekommit i samband med nedtecknandet månader tidigare. Förhöret i domstol bör då ske på samma premisser som för andra vittnen, nämligen under omedelbarhetsprincipen, så att det polisiära vittnet inte tillåts att läsa från anteckningar. En annan skyddsåtgärd kan vara att reservationsvis kräva att all betydelsebestämning av utsagor skall ske mot SAOL XIV. och så vidare.

Polistjänstemän kan även på eget initiativ försöka höja kvaliteten och skapa större säkerhet i nedteckningarna genom att skriva förhören i dialogform eller t.o.m. som transkriptioner (utskrifter från ljudupptagningar). Allt sådant riskerar dock att orsaka ökad arbetsbelastning och därmed besvärande förseningar.

Kreativa advokater kan sannolikt finna än fler insatser för att säkra kvaliteten, om än till markant ökade processkostnader. Hur detta kan komma att påverka trovärdigheten i polisrapporterna som rättsinstrument kan man bara spekulera över.
Därtill skulle en skrivkunnig nörd kunna öppna en särskild sida på något socialt medium där det skulle finnas ett förformulerat epostmeddelande ställt till Polismyndigheten. Där skulle vittnen efter polisförhör kunna skriva att de lämnat en utsaga eller uppgift till en polis i ett visst ärende (målnummer, händelsedatum etc.) men inte fått eller kunnat godkänna någon redovisning för anteckning i ett protokoll. Individen skulle som slutkläm hävda sig inte kunna stå för någon skriftlig version. Ett sådant meddelande måste tas in i förundersökningen, men det kommer också att kräva oberoende kontroll.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ, 2019) har i en rapport om tystnadskulturer noterat att för att bryta tystnadskulturen måste man snabbt förhöra brottsoffer och vittnen och se till att de får skydd om de behöver. Det skulle innebära en markant omläggning från dagens muntlighetsprincip, men också ställa mer formaliserade krav på att tidigt och fullständigt dokumentera utsagor.

Tillämpade i stor skala skulle ovannämnda förfaranden öda mycken tid, med resultatet att kvaliteten och produktiviteten i utredningsverksamheten skulle sjunka.
Ifall rapporten om dagens polissvenska, som hittills endast är känd genom referat ur en preliminär upplaga, blir en offentlig publikation från Polismyndigheten skulle den kunna bli ett frikort till en öppen jaktsäsong på den nya ”polissvenskan”.

Några åtgärder
Arbetet med att utveckla en korrekt ”polissvenska” bör likna sjukvårdens arbete med hygien. Sådant arbete måste vara inlemmat i de dagliga rutinerna och ständigt kontrolleras. En miniminivå med avseende på skydd mot smittämnen m.m. måste upprätthållas hela tiden, eftersom man inte vet när problem kan uppstå. Ett liknande tänkande måste genomsyra arbetet med ”polissvenska”. Den måste hålla en viss miniminivå till skydd mot bortfall, tvetydigheter, oklarheter m.m., eftersom man inte vet när problem kan uppstå vid läsning eller uttydning.

I det dagliga arbetet bör polischefer periodvis kolla kvaliteten på enskilda förhör och kanske införa en rutin för stödundervisning till svagpresterande protokollförare. Frågan bör behandlas vid internutbildning. Återkoppling från åklagare kan understryka vikten av att protokoll verkligen blir ”läsbara”.
En checklista skulle kunna vara av värde för att erinra om fallgropar men också för att förtydliga vad som sker under ett förhör. Tolkar tränas att tydligt signalera när de gör egna semantiska tolkningar eller förskjutningar av perspektiv. Klara formuleringar kan vara exempelvis ”Tolken uppfattar detta som …” eller ”tolken förstår inte den ursprungliga utsagan men antar att den skall uppfattas som …”, eller ”tolken känner inte till om det finns lokala betydelser av …” o.s.v. Tolken får inte göra egna markeringar av trovärdigheten i enskilda utsagor. På motsvarande sätt skulle en polistjänsteman (ptjm) kunna skriva ”ptjm uppfattar detta som …” eller något liknande för att klart ange någon avvikelse i ett ”normalt” förlopp under ett förhör.

”Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta”
Skalden Esaias Tegnér skrev 1820 en epilog på temat ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” De skribenter som idag avser att föröva polissvenska skulle kunna parafrasera detta till ett varningsord: ”Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta.”

Referenser
(BRÅ) Brottsförebyggande Rådet (2019): Tystnadskulturer, BRÅ Rapport 2019:10.
(DN) Rapport: Fler polisstudenter har problem med skrivandet, Dagens Nyheter, 2019-09-11.
Gibson: Svensk slangordbok 1969.
NJA 2015 s. 702.
Svensk ordbok, 2009, https://svenska.se/tre/?sok=lavett&pz=2 (2020-02-15).
Polistidningen.se: Skrivandet utmaning för nya poliser, 2019-09-02.
Ryding: Att luras utan att ljuga, Gleerups, 1971.
SAOL XIV 2015.
Tegnér: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, Berlingska, 1820.

https://www.dagensjuridik.se/debatt/dalig-polissvenska-hotar-rattssakerheten/?utm_campaign=unspecified&utm_medium=email&utm_source=apsis